Förra fredagen tog jag till slut beslutet om att låta min bästa vän somna in för alltid. Såhär skrev jag då på Instagram.
Det går tydligen inte att ta ut sorg i förskott. Att sakta förbereda sig på att någon ska dö. För det är visst lika plågsamt ändå – att säga ett för evigt hejdå. Du kämpade in i det sista och vi hade svårt att släppa taget för när vet man egentligen när det inte är värt att kämpa mer? Nu får du äntligen vila. Sova. Slippa ha ont. Jag sluter ögonen och ser framför mig hur du obehindrat galopperar fram på gröna ängar igen. Men här hemma, utan dig, här är det bara alldeles alldeles tomt ?
Vår hund Charlie skulle ha fyllt 12 år i sommar. Vi har länge förstått att hans krämpor inte kommer att bli bättre. Sedan ungefär 1,5 år har han haft artros i ena framtassen. Vi upptäckte från en dag till en annan att den var helt deformerad och förstod ingenting. Väl hos veterinären konstaterade dem artros i tålederna men kunde inte hitta artros någon annanstans i kroppen. Sedan dess har detta bara lett till fler och fler krämpor. Han har felbelastat tassen vilket har gjort att klorna slitits på fel sätt vilket resulterat i att han ofta blödigt då klorna slitits ner till pulpan och ju längre tiden gått har han bara blivit stelare och stelare i kroppen och mer och mer halt och tydligt visat att han inte vill gå på promenader. I en tid tänkte vi att han nog inte hade så ont av det när han inte belastade tassen och att han kanske var ganska nöjd med att skrota runt här hemma och i trädgården men när vi för någon månad sedan tog honom till en sjukgymnast och hon kände att han var så stel i musklerna runt frambenen att han knappt kan böja dem förstod vi att han nog har mer ont än vad vi förstått. Anledningen till att han var så spänd i musklerna måste ha varit en följd av hans smärta. Vi har prövat alla möjliga antiinflammatoriska och smärtstillande mediciner och nu senast en muskelavslappnande medicin för att få upp spänningen i musklerna men ingenting hjälpte. Allt blev bara en enda ond cirkel.
Hans tillstånd blev långsamt sämre, men de sista dagarna tyckte jag att hans beteende förändrades mer drastiskt. Han orkade till exempel inte ens reagera när någon knackade, eller till och med när någon främmande kom in genom dörren. Och då har han tidigare varit världens bästa vakthund som direkt vaktat när någon närmat sig huset. Det gick så snabbt utför och jag kände bara att nu kan vi inte dra ut på lidandet mer. Det var inte snällt varken för honom eller för oss.
De två dagarna som följde från att vi tagit beslutet att det var dags att låta honom somna in tills dagen och stunden då han faktiskt fick somna in var fruktansvärda. Att gå här hemma och se på honom och veta att han om bara några dagar ska dö – och detta för att jag tagit det beslutet – det var fruktansvärt. Av den anledningen var det nästan en lättnad när han väl fick somna in.
Timmarna innan det var dags var otroligt jobbiga. Jag satte mig i soffan med honom i knät och kände mig nästan paralyserad. Vad håller jag på med? Allt bara snurrade och det kändes som att benen inte skulle bära och ett tag tänkte jag att jag kanske inte skulle klara det. Men så gick jag ut, tog en långsam sista promenad med honom i solen och samlade mig. Det var ju dags, jag visste ju det. Och jag hade ångrat mig hela livet om jag inte var med honom hans sista minuter i livet.
Det var jag, Ola och Noah som var med. Från början hade jag inte alls tänkt att något av barnen skulle vara med men Noah var väldigt bestämd på att han ville vara med och vi hade sedan länge förberett båda barnen på vad som skulle hända och förklarat hur processen går till. När vi kom in i rummet hos veterinären stod det ett batteridrivet ljus på britsen och det kändes väldigt lugnt och fridfullt. Charlie, som älskar att vara hos veterinären för att han vet att han alltid får godis där, var på bra humör och solens strålar strilade in genom de halvstängda persiennerna. Vi fick vänta i rummet en stund men ganska snart kom veterinären in med en första spruta. Noah gav Charlie ett gäng köttbullar som vi tagit med hemifrån och sen märkte vi ganska snabbt att sprutan började verka så jag la upp honom på britsen där han la sig tillrätta och somnade. Vi hade med en filt hemifrån som han fick ligga på och så hade Ellie valt ut ett gosedjur som hon ville att han skulle ha när han somnade in.
Han somnade snabbt av den lugnande sprutan, så snabbt att det liksom kändes i hela kroppen att hans kropp var redo för detta. Så låg han där och sov och vi klappade hans varma slöa fina kropp och viskade i hans öra hur mycket vi älskade honom. Efter en stund kom veterinären in och frågade om vi var redo. Det var vi och då fick han en sederingsspruta som skulle göra att han somnade in ännu djupare. När han var helt nedsövd fick han sen den dödliga dosen av sömnmedel som gjorde att hans hjärta slutade slå. Allt gick väldigt snabbt och man såg ganska snabbt på honom att han inte längre var kvar där i sin kropp – nu var han fri.
Jag har alltid velat ha hund. Alltså så länge jag kan minnas. Gud vad jag måste ha tjatat hål i huvudet på mina föräldrar. Jag var den där tjejen som knackade på hos grannarna och kompisarna med hund för att fråga om jag fick gå ut med deras hundar.
Så när jag var 23 år och äntligen skaffade mig min alldeles egna hund – då kan ni kanske förstå glädjen?
Och vilken hund jag fick sen! Som vi kämpat han och jag. Gått på hundkurser, tränat agility och viltspår och promenerat tusentals timmar i skogen.. Bott i studentkorridor, flygpendlat i reseväska mellan Umeå-Stockholm under studietiden, där var han alltid med som en maskot på förfester och tvingade mig ut på timslånga promenader i skogen dagen efter.. Han har alltid gått lös och alltid haft stenkoll på mig.
Det absolut starkaste minnet som jag aldrig kommer att glömma var när han var ca 8-9 månader och vi bodde i studentkorridoren i Umeå. Jag hade varit ute på krogen kvällen innan och därför haft hundvakt över natten. Helt plötsligt vaknar jag av att en hund står och skäller utanför mitt fönster. Jag reagerar först inte riktigt utan känner mig mest irriterad över att en hund har väckt mig. Men efter en liten stund blir jag fundersam och går ut. Där utanför står MIN hund. Jag ringer personen som varit hundvakt som stressat svarar att Charlie har försvunnit. Han berättar att han varit ute i skogen flera kilometer bort i en skog vi aldrig varit i innan och att han haft hundarna lösa, att Charlie blivit skrämd av en stor Schäfer och att han sedan bara försvunnit. Charlie har alltså sprungit flera kilometer, hela vägen ända hem till mig. Korsat flera större bilvägar och hittat hem. På vägar vi aldrig tidigare hade gått.. Otroligt!
Han har varit min antidepressiva medicin genom år av ångest och oro och alltid legat nära nära under mina graviditeter. Varje dag i nästan tolv år har han funnits vid min sida. Dag ut och dag in.
Han har tålmodigt stått utanför förskolans grind och väntat när jag hämtat barnen. Tålmodigt stått i lekparker i ur och skur utan att klaga. Tålmodigt hanterat två skitjobbiga ungar som tagit alldeles för mycket tid från hans matte och husse. Och nu har han alltså tagit sitt sista andetag.
Att sakta se honom försvinna där i fredags var både otroligt ledsamt men samtidigt lite lite befriande. För att jag visste av hela mitt hjärta att det var dags. Han var inte samma hund som han en gång var. Han var redo att lämna det här livet, det kände jag i hela kroppen. Men ändå..
Att lämna hans varma kropp där på britsen inne hos veterinären är det konstigaste jag varit med om. Att gå ut därifrån med ett tomt koppel hängandes i handen.. Det är ett minne jag aldrig kommer att glömma. Han är en hund jag aldrig, aldrig kommer att glömma.
Jag ser honom fortfarande här hemma i ögonvrån. Hör honom tassa runt på trägolven.. Hittar små efterlämnade spår eller tassavtryck..
Din efterträdare kommer att ha stora skor att fylla.
För evigt saknad.