”Bland svenska väljare finns ett massivt stöd för en politik som syftar till ökad jämlikhet. Fyra av fem väljare (78 procent) anser att det är viktigt att regeringen försöker minska de ekonomiska klyftorna i samhället och tre av fyra (73 procent) anser att ekonomiskt mer jämlika samhällen är bättre än samhällen med stora klyftor.”
Så skrev Daniel Muhonen och Per Sundgren på DN Debatt den 11 maj i år. Och jag tror att de är inne på någonting verkligt viktigt.
Jag tror nämligen att jämlikhet är roten till allt gott (märk väl – det betyder INTE att alla måste vara likadana!). Oavsett om det gäller ekonomisk jämlikhet, jämbördiga livsförutsättningar i stad och land, jämlikhet mellan könen – eller global jämlikhet för den delen. Och även när det gäller miljöfrågan.
Ser man på hur det fungerat globalt, till exempel när FN förhandlat om klimatavtal, så har utvecklingsländerna länge ställt krav på att de rika länderna går före när det gäller omställningar som gagnar miljön. Med rätta. Det är ju den rika delen av världen som står för största andelen utsläpp. Närmar vi oss varandra – genom att rika länder minskar sin energiförbrukning och/eller ställer om till fossilfritt medan utvecklingsländerna får bättre tillgång till energi på ett hållbart sätt så har alla allt att vinna.
Detsamma gäller förstås inom varje land. Ju större ekonomiska klyftor, desto större grogrund för missnöje och frustration. ”Varför ska jag sopsortera när alla andra bara fortsätter lyxkonsumera”, liksom.
Och då spelar det ingen roll att många av oss svenskar har råd att åka utomlands någon gång per år eller att välfärden generellt har ökat. Det som sår split är ojämlikheten – att inkomstklyftorna faktiskt ökar i vårt land.
Det blir lätt lite ”We shall overcome” över sådana här krönikor, men jag tror verkligen att chansen till att vi lyckas med en grön omställning mångfaldigas om vi människor känner att vi gör detta tillsammans. På så jämlika villkor som möjligt.