Lyxen att ha ”ett land” att åka till

Jag har alltid stört mig lite på stockholmarnas sätt att säga ”Jag ska åka ut till mitt land i helgen”. För mig illustrerar det till viss del det faktum att vi (jag tillhär väl egentligen själv Stockholmarna numera) ofta invaderar landets populära resmål och driver upp priserna så pass att lokalbefolkningen ibland har svårt att bo kvar, på grund av för hög fastighetsskatt etcetera.

Men det var en lång parentes. Jag har själv inget eget ”land”. Men vi har lyxen att kunna åka ut till mina svärföräldrars lantställe, i stort sett när vi vill. Och varje gång vi gör det känner jag hur stressen rinner av mig så fort jag kliver ur bilen och börjar gå mot den rödmålade sportstugan från slutet av 1960-talet. När vi är där tar vi sällan eller aldrig med oss några paddor och datorer, och jag ”glömmer” ofta mobilen inne i stugan när jag tar långa promenader eller går ner till badviken som ligger 5 minuter bort.

Midsommarhelgen var helt fantastisk. Jag tog sommarens första dopp tillsammans med barnen (Klara klarade av det där för flera veckor sedan). Vi fikade. Motionerade. Kastade pil. Gungade. Satt och pratade ute på altanen med utsikt över havsviken ( i alla fall i ena honan av den). Och tro mig, jag fattar vilken otrolig lyx det är.
Men mest uppskattar jag det just för att det känns så otroligt välgörande för hälsan. Framför allt den mentala.

Jag gillar mitt jobb, och bloggen känns väldigt viktig för mig – det är här jag kan skriva om det ämne som engagerar mig allra mest: Hållbarhet. Men jag behöver ordentliga pauser från alla former av uppkoppling. Det tror jag egentligen att de flesta gör – men för mig blir det så tydligt. När jag börjar glömma barnens tandläkartider, förlägger glasögonen för tredje gången samma dag och känner hur det bränner innanför skallbenet av alla kom ihåg som pockar på – då vet jag att det är dags att bara stänga av en stund.

Gå ut i skogen. Läsa en bok. Ta en tur till svärföräldrarnas land över helgen. Det räcker ofta med en kväll – eller ett dygn – ute i stugan för att huvudet ska kännas klart igen.

Det påminner mig också om hur tacksam jag är för vad jag har. Och om att många inte ens har ett land som de får, eller kan, vara i.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.