Kan vi prata lite om ångest?

Vänta nu? Skulle inte det här vara en mysig blogg om inredning, vackra blomsterarrangemang och familjeliv? Jo. Och nej. För livet rymmer ju så mycket mer än så – visst? Jag ska blogga flera gånger i veckan. Jag lovar att blogga om inspirerande inredning också, men just idag är mitt huvud mest fyllt av en grå sörja, och då får det bli ett inlägg om just det. Kanske känner du igen dig eller har någon i din närhet som är lite lik mig? Då kanske det kan ge dig något ändå..

Jag har alltid varit en melankolisk person. Iallafall sedan jag var en 5-6 år. Melankolin har förföljt mig och visat sig på olika sätt. Ibland genom depressioner och ibland bara genom allmän ångestproblematik. Det är inget som styrt mitt liv och gjort att jag undvikit saker jag annars skulle ha gjort men det har nästan alltid legat som en matta under allt annat. En melankolisk matta. Jag är ofta glad ändå och ångesten kan komma och gå under dagen, under veckan och även vara helt borta under både veckor, månader och år men periodvis påverkar den mig mer.


I Januari förra året började jag få fysiska ångestsymptom. Då hade jag varit ångestfri så länge att jag inte förstod vad det var först. Men ganska snart förstod jag att det var den där ångesten som knackade på dörren igen. Sedan dess har jag gjort olika saker för att dämpa den. Ridit ut panikångestattacker. Inte låtit ångesten styra utan gjort det jag planerat ändå. Tränat mer regelbundet och varit ute och gått varje dag, ätit bra mat och prioriterat sömnen mer ordentligt. Försökt minska på skärmtid och hjälpt hjärnan att vila från intryck och varit snäll mot mig själv på olika sätt, men det har ändå inte blivit särskilt mycket bättre och det gör mig lite frustrerad..

Jag tror att jag har en genetisk ångestproblematik och att jag till viss del måste lära mig att leva med den men det vore ändå skönt att ha ännu bättre kontroll på den.. Kanske har du något tips du vill dela med dig av? Jag vet att vi är många som på ett eller annat sätt lider av ångest och för mig hjälper det ofta att prata om den. Ju mer jag pratar om min ångest ju mindre ångest har jag. Håller jag den däremot inne kan den bli hur stor som helst. Det räcker med att jag säger till någon i min närhet att ”idag har jag ångest”. Redan där förlorar den en del av sin ”kraft.

Jag brukar till exempel ringa min lika hypokondriska kompis emellanåt och så säger vi alla otroliga sjukdomar vi tror att vi har just den dagen. Sen skrattar vi åt varandras åkommor just för att det är så otroligt långsökta liksom.. DET hjälper mig. Att skratta åt det!

Det som också ofta funkar för mig om jag har en lite sämre dag är att vara kreativ. Att skapa, odla, spela musik, styla, fota. Att komma in i ett kreativt flow liksom. En annan sak som fungerar är att omge mig av människor som jag känner mig trygg med. Och DET har ju varit extra svårt det här året som varit präglat av pandemi och isolering.

Ångest är ju i grund och botten något livsviktigt som varnar oss när något i livet är fel. Men är man lite extra känslig och mottaglig kan den bli rätt besvärlig att leva med..

Om ni är lite som jag – då ska ni veta att ni inte är ensamma. Och man kan vara både superstark, lycklig, driven och tacksam över allt livet är och allt man har men ändå lida av ångestproblematik. Det ena utesluter liksom inte det andra. Idag hade jag en sämre dag och då blir säkert morgondagen bättre.

Det är ju så livet är.