Här kommer ett inlägg om ett ständigt diskuterat ämne som verkar beröra oss barnfamiljer på djupet… Vad klär vi våra barn i för kläder?
Vad gör oss till de bästa föräldrarna/förebilderna? Är det när vi tar avstånd från märkeskläder? När vi bara handlar på second hand/byter kläder/ärver? När vi köper våra barnkläder på de billigare kedjorna?
Hur vi än väljer verkar vi väldigt lätt kritisera varandra. Många av oss har svårt att acceptera att vi är olika och därför handlar just olika. Själv blandar jag ganska friskt men våra barn har haft och har en hel del påkostade kläder. Har de varit medvetna om det? Absolut inte… Det var först för några dagar sedan som vår nioåring kom till mig och frågade om hennes kappa var Ralph. För henne har det bara funnits en Raph hittills och det är mitt alterego ”fräcka frisören Ralph” som flätat hennes flätor varje morgon sedan hon var 2 år 😉
Anledningen till att jag valt att klä dem i dessa kläder är mycket enkel, jag gillar inte hysteriskt, jag är estetiskt rubbad och klarar inte av för mycket färger och mönster på en gång. Jag vill att mina barn skall synas innan jag ser kläderna och dessutom har jag ogillat att de redan på förskolan ville ha tröjor med specifika katter på… Japp, en av våra billigaste kedjor var de som skapade den största hysterin bland flickor i treårsåldern, inte ville de ha en liten oansenlig häst som knappt syntes på bröstet eller dansk design, de ville ha KATTEN!
Så själva beteendet med utanförskap eller tillhörighet i en grupp hos små barn relaterat till vad de har på sig skapar de billiga jättarna alldeles utmärkt utan att bli nämnvärt kritiserade för det.
Jag gillar när barnens kläder har bra kvalitet så att jag kan dränka allt i fläckborttagning om jag vill eller tvätta det kokhett utan att de sedan har sömmar som snott sig eller tappat all färg. Jag vill att de skall vara lika fina när barnen växt ur dem så att de kan susa vidare på nya äventyr hos andra barn…
Summan av kardemumman…
Tror jag att dyra barnkläder i sig skapar utanförskap? Nej, absolut inte! Tror jag att branding riktad mot barn gör det?
Japp
Hur många gånger har inte mina barn tittat besvikna på mig när jag sagt nej till ”den förbannade katten” eller märkliga plastskor?