God morgon på er!
Idag vaknar jag och känner att jag bara går och maler samma tankar om och om igen… Tankar som jag inte vill ha, tankar om varför jag skall behöva bemötas ovärdigt på grund av mitt kön.
Min kära mamma har alltid pratat med oss om människors lika värde, att jag som flicka var lika mycket värd, skulle få ta lika mycket plats som mina killkompisar. Jag vet att hon även hade detta i åtanke när hon undervisade sina elever, försökte fördela maktbalansen i klassrummet, ge flickorna lika stort utrymme som pojkarna. Hon har pratat med oss om vikten av att vara en bra människa, hjälpa andra, se situationer ur olika perspektiv. Vi gick i fredståg och sjöng underbara sånger om fred på jorden och respekten för den enskilda individen… Tror till och med att jag har min lilla fredsduvebrosch kvar i lådorna i källaren,
Själv försöker jag föra detta vidare till mina barn. När nyheterna började belysa den akuta flyktingkatastrofen så pratade vi med barnen här hemma, berättade varför dessa människor flyr från sina hem. Vi tryckte återigen på vikten av att vara välkomnande och framför allt snäll och förstående mot dessa människor som befinner sig i en obeskrivbar situation.
Samtidigt oroar jag mig för hur integrationen skall bli lyckad. Alla dessa ensamkommande unga män från länder med helt annan syn på kvinnan än vad vi så länge kämpat för. Hur skall de integreras i vårt samhälle och få samma syn på jämställdhet och kvinnans rätt som min mamma slagits för i hela sitt vuxna liv? Det våra mödrar kämpat för under decennier… Finns det en plan?
Igår cyklade jag till Statoil för att hämta ut ett paket, väl framme mötte jag två unga män som direkt kommenterade mitt utseende när jag klev av cykeln. Jag valde att ignorera dem, fortsatte att ignorera dem under tiden jag stod i kön och fick utstå blickar och kåta suckar. När jag till slut skulle cykla därifrån kunde de inte längre låta bli utan krävde att jag skulle svara dem. Den ena berättade att hans kompis tyckte att jag hade vackra ögon. Jaså sa jag, låste upp min cykel och fäste paketet i barnstolen på cykeln. Aha, hon är en sån, hon får höra det ofta säger mannen då till sin kompis och fortsätter… Är det allt du tycker? Jaha?!
Känner mig illa till mods men också heligt förbannad. Ja, vad vill du att jag skall tycka svarar jag och trampar iväg. De båda männen försöker springa ikapp mig genom att gena upp på vägen medan de fortsätter att prata om mig. Jag blir rädd och väljer att cykla in bland radhusen och ta mig till skolan för att hämta barnen via en väg jag inte planerat, en väg som jag valde av ren rädsla…
Så hur ville de att jag skulle reagera..? Kåt, glad och tacksam?
Hur skall dessa män bli en del av vårt samhälle och acceptera de förhållanden som vi lever i när många män födda här inte ens gör det? Den ständiga kampen för att bli respekterad trots mitt kön… Inte behöver M välja alternativa vägar på väg till hämtning av barn av rädsla för att bli attackerad av två kvinnor som verbalt ofredat honom… Kvinnor som tycker att han är mindre värd än de på grund av sitt kön.
Jag vill ha ett välkomnande samhälle, ett samhälle med en väl fungerande integrationspolitik, ett samhälle som välkomnar och tar hand om människor i nöd. Men jag vill ställa krav på politikerna att ha en plan, en väl fungerande plan för hur vi skall göra denna integration lyckad.
Ett lite märkligt inlägg som kanske inte hör hemma på denna blogg som till stor del rör vid betydligt ytligare ämnen men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig…
Nu skall jag ut i förrådet och packa ihop våra gamla barnvagnar så att de kan komma till nytta hos några av alla de familjer som kommer med sina små skruttungar till vårt land, vårt välkomnande land…
Kram!
Hanna