God morgon på er!
Eller förmiddag kanske det är nu… Här började morgonen alldeles för sent då vi råkade försova oss men nu är allt sin ordning igen.
Tänk hur snabbt allting vänder… Ena stunden glädje, nästa enorm sorg. I fredags hade Lovisa tjejmiddag för flickorna i klassen med efterföljande fest för föräldrar och syskon. Det var en underbar stämning, flickorna hade haft plättfest och pysslat i timmar när alla föräldrar kom och lyckan var total. Vi minglade runt och när vi stod vid vårt gamla piano och pratade fick jag frågan om jag var en frankofil eftersom jag har ett photoprint av Triumfbågen och alla avenyerna runt omkring på pianot.
Nej, kanske inte frankofil direkt men jag älskar Paris… Jag bodde där en period i min ungdom och staden är sådär underbar att jag inte vill glömma den. Man kan se vår lilla lya på tavlan och det påminner mig om tiden där svarade jag…
Timmarna gick och vi hade det riktigt mysigt, lärde känna varandra, åt små godsaker och drack franska bubblor. När alla hade gått och vi stod i köket och diskade tittade jag på mobilen för första gången den kvällen. Känslan som kom över mig var kyla och total tomhet.
Paris under attack.
Hur var det möjligt? Vad hade hänt?
Ondskan hade kommit närmare, attackerat mitt under de sena timmarna i Paris när folk som älskar sin stad sitter avslappnade på sin favoritrestaurang och äter och njuter av att det äntligen är fredag och helgen kommer smygande. Den attackerade när de njöt av den musik de älskade, vänner de tyckte om och förhoppningsvis knöt nya bekantskaper…
Liberté, Egalité, Fraternité
De slog till i en stad som är en av de mest välkomnande och mångkulturella i världen, mot ett folk som är accepterande och nyfikna. Ett folk som slåss för sina rättigheter och aldrig ger upp. Ett folk som verkligen ÄLSKAR.
I dagarna som kommer är det det vi skall ta med oss, kärleken, respekten för varandra, nyfikenheten, stoltheten. Vi skall inte falla i deras fälla och börja hata. Låt kärleken vara det som råder och styr…
Bilderna ovan är dels min fina tavla från pianot men också en bild tagen av en underbar fotograf en novemberdag i Paris för 19 år sedan… En av hans vänner tittade på bilden och sa att det var som en sorgens ängel då han aldrig tidigare sett så sorgsna ögon.
Idag är det just så jag känner mig, full av sorg, sorg över att ondskan är överallt och att en del av oss väljer den framför kärleken…
Idag vill jag att ni väljer kärleken…
Kram
H