En gång satt jag innanför en reception med kollegor och berättade om en enormt stark kvinna som jag just spenderat flera timmar med… Hon genomgick sitt andra sena missfall efter ivf-behandling. Jag pratade om hur otrolig hon var i den situation hon befann sig i. Hur enormt stark hon var som orkade mitt i stormen av känslor som infinner sig när man förlorar ett efterlängtat barn.
En läkare som passerade stannade upp och förklarade att hon inte förlorat ett barn, han trodde på allvar att han behövde upplysa mig om när embryo blir ett foster blir ett barn…
Jag förklarade sakligt, vilket jag är mycket stolt över idag, att jag hade koll på när det lilla livet bytte namn men också visste att från den dag ett par får reda på att de är gravida så tänker de bebis, inte embryo eller foster. De ser et barn framför sig, de fantiserar om mjuk bebishud och ljuvlig närhet…
Lite beroende på kvinnans ålder slutar 15-25 % av alla graviditeter i missfall. Många av alla par som blir gravida väljer att vänta med att berätta om sin graviditet tills efter 12:e veckan då risken för missfall då minskar markant. Varför då? Blir det bättre om ingen vet något om sorgen?
En gammal kollega, som genomgått flera missfall, sa en gång till mig att hon berättade på en gång när hon blev gravid. ”Annars förstår de ju inte varför jag sitter inne på kontoret och gråter helt plötsligt och då måste jag berätta allt när jag mår som sämst.”
Så varför skriver jag om det här nu?
Jo, just nu så genomgår jag allt det där… Just nu sitter jag och tänker på mjuk bebishud som aldrig blev…
Trots att vi har tre ljuvliga barn och ett fjärde inte på något sätt var planerat så hann lyckan komma. En blandning av panik och lycka men någonstans där inne så visste jag att allt skulle bli bra. Nu blev det inte och missfallet är tidigt men trots det gör det ont…
Jag kan inte föreställa mig hur det är när man inte gjort annat än längtat och väntat… När man ges en bit lycka som rycks bort utan att man har en chans att påverka…
Med den här texten hoppas jag kunna påverka åtminstone några av er att prata om det. Det är ju så vanligt och om bara fler orkade berätta kanske det inte skulle kännas så oerhört ensamt när det väl händer.
Stort tack för att ni tog er tid…
Till Clara
???
Styrkekramar till er alla ❤
Jag vet också hur det är och hur det känns. Oavsett vad såg är det så stor sorg. Det är ju så som du skriver. Man längtar till det lilla livet så mycket. Ta hand om dig och dina ❤ många kramar från mig
Tack för att du delar med dig! ��
Det är så mycket känslor och som med allt som inte syns utanpå så förstår inte människor alltid hur man mår och hur det känns!
Jag miste en flicka i v 24, för flera år sedan. En förlossning och sedan bara tomhet. Efter ett par månader tycker de runtomkring att man kan gå vidare, det är ju bara att försöka igen….. Men man måste få sörja färdigt först! Precis som du så fint beskriver det; längtan efter det som aldrig blev! ❤️
Jag har fått en dotter efter det (och hade en pojke innan) Livet har gått vidare och jag sörjer inte längre – men ett barn som har man har haft och känt finns i allra högsta grad! Och mina barn räknar fortfarande med den syster som de aldrig fick!
Var sak har sin tid – att sörja har sin! Det är viktigt! Även om det medicinskt sett inte är ett barn! För vilken förälder tänker inte på barnet som ett barn redan från första stund?!
Kram till dig och tack igen för att du delar med dig! Jag hoppas också att fler vågar prata om det – för då upptäcker man att man delar den erfarenheten med fler än man tror!! ❤️/Catharina
Åh, brukar följa dina fina bilder på instagram och nu när jag har en vecka av från jobbet började jag läsa din blogg… Av ovan nämnda anledning känner jag mig totalt tom efter en missfall i v11 som hände i måndags. Har också tre barn (pojkar) ,men hade precis ställt in oss på en crazy familj med 4 barn❤❤❤❤ Skönt att hitta ditt inlägg här och inte känna mig ensam. Tack för all inspiration dina bilder ger
Åh så ledsamt att läsa… Det gör verkligen ont på så många olika plan… Massor av kärlek till dig och stort tack för att du delar med dig ❤️❤️❤️❤️
Hanna, tack för ett fint inlägg! Det får mig att fundera på om det är mig som du skriver om, är du kanske en av de underbara sköterskorna som tagit hand om mig när jag har varit inlagd & fått 3 sena missfall. Är du kanske stjärnan som en gång satt bredvid min sjukhussäng, höll min hand & grät tillsammans med mig. Kanske inte, men tack iaf för din humana, vackra inställning & för att det finns människor som dig!