Idag var världens modigaste tjej hos Audionomen för att prova ut sina hörapparater. Hon är verkligen så galet modig, stark och samtidigt jätteskör vår finaste Lovisa. I ett år har vi provat skolan utan hörapparat, testat hur det fungerar i klassrummet mm och efter en liten utvärdering bestämde vi oss för att det faktiskt behövs.
Lovisa har en lätt hörselnedsättning men tillräckligt stor för att det i många sammanhang blir svårt för henne, hon vågar inte berätta att hon inte hör och svarar istället fel. Hon hittar vägar för att dölja sitt hinder och har blivit sin egen mästare på att använda andra sinnen men nu upplever vi att det blir för jobbigt för henne att alltid anstränga sig.
Jag tror verkligen att Lovisa kommer att uppleva att hon får riktigt bra hjälp av det här och säkert vänja sig ganska snabbt. Många av hennes kompisar är med på att hon kommer att få hörapparat och är både nyfikna och lite uppspelta över vilken färg hon skall välja och hur hon skall smycka dem, man kan pimpa dem med massa spännande saker nuförtiden.
Samtidigt som allt det där är positivt så känner jag en liten klump i magen av oro, den där oron som alla föräldrar känner när man vet att något kan innebära problem. Helt plötsligt i somras sa hon att hon inte skulle ha någon. Vi förstod inte riktigt var det kom ifrån då hon enbart varit positivt inställd tidigare men så kom det fram att en kompis på landet berättat att i hennes skola blev ett barn mobbat för att hon hade hörapparat.
Vi lät det hela ebba ut och efter lite pepp från omgivningen så valde hon trots allt det här.
Är jag orolig?
Absolut!
Lovisa och jag är så galet lika, det är som att jag känner allt hon känner, som om vi delar själ… Det kanske låter lite högtravande men så är det. Jag vet hur hon kommer att reagera så fort jag hör någon säga något till henne eller göra något mot henne, positivt som negativt. Det är märkligt det där för så är det inte med våra andra små finingar men med Lovisa finns det inga tveksamheter, vi är som en enhet.
Just därför vet jag hur hon kommer att känna när det sker, för visst kommer hon att få höra ord som jag önskar att hon fick slippa. Förhoppningsvis har hon sina fina, underbara kompisar där runtomkring sig som kan hjälpa och stötta men åh vad jag önskar att hon slapp uppleva något av det där.
Tänk så galen vår värld är, att vi ger oss på varandra för hur vi ser ut, vad vi kan eller inte kan prestera eller de handikapp vi har… Jag känner verkligen en enorm sorg över att jag överhuvudtaget tänker i dessa banor… Samma sorg som jag känner över att hon redan innan hon provat sitt nya hjälpmedel fått höra att man blir retad för det…
Nu skall vi snart göra kväll här hemma vilket för mig innebär Harry Potter och mys uppe hos flickorna, en av de bästa stunderna under dagen… Bara ligga nära dem och höra hur andetagen blir lugna och tunga tills de snusar sådär ljuvligt…
Kärlek!
Åh, världens finaste tjej! Förstår precis den där känslan, känner så med min Smilla. Nu har jag bara ett biologiskt barn men vi är otroligt lika känslomässigt. Hoppas det går bra för Lovisa, vad stark o cool hon är ändå, som vågar <3 Kram
Tack fina du! Det är verkligen magiskt det där, hur man känner en så galet stark samhörighet… Otroligt ❤️
Hej!
Jag vet att det är jättelängesen du skrev detta! Men jag hittade det ändå 🙂 Och är nyfiken på hur det gått för Lovisa. Min son är två år gammal och har en lindrig hörselnedsättning på båda öronen. Inga hörapparater men vi mäter med jämna mellanrum.
Hoppas att allt gått fint för er och fina Lovisa!
Allt gott,
Lisa