Vi var 13 år och sommaren närmade sig, det var underbart… En sån där ljuvlig känsla av värme, förväntan och lycka över att snart få vara lediga. Först skulle ni på ridläger men sedan väntade en vecka i Fjällbacka med salta bad, häng i ert underbara hus och golfkurs, det skulle bli ett teoretiskt grönt kort. Efter den veckan följde du med min familj på seglingssemester… Vi hade så roligt, hormonerna forsade runt i våra kroppar, vi fnissade hysteriskt och sov som bara 13-åringar kan…
I din kropp pågick en ständig strid, en kamp mellan det onda och det goda, en omöjlig jävla skitkamp! Men du gav inte upp… Du kämpade, skrattade och levde… Bara på natten kom det, dina drömmar var hemska och ångesten överväldigande. Jag märkte ingenting, sov så tungt, men min mamma har berättat hur hon höll om dig, klappade dig och försökte lugna dig tills du somnade om.
Du var starkare än vad vi andra någonsin kunde ana, vi var ju så små men du blev vuxen. Dina tankar var klokare och brutalt ärliga, ibland så nakna att vi inte visste hur vi skulle hantera dem. Det var inte alls konstigt, du hade ju inte tid med något annat…
Så kom sommaren när vi var 14 år. Vi träffade dig inte längre, du ville ha det så, men du skrev brev… Fortfarande med en 14-årings humor men också med ett mörker… Hur du skämdes för din pappas klumpighet när du bett honom köpa bindor till dig och han kommit hem med lindor till ditt amputerade ben… Men åhhhh, du hade ju fått din första mens, hur klantig får man bli liksom?!
Helena
Till slut förlorade du kampen och efter sommaren fanns du inte hos oss längre, en ängel blev en ängel alldeles för tidigt…. Idag hade du haft en mycket större chans har jag fått lära mig. Idag klarar sig 80% av de barn som får den typen av cancer som du fick.. men 20% gör det inte. För 20% slutar kampen lika orättvist och brutalt som din gjorde. Efter sig lämnar den familjer i enorm sorg med ett arbete framför sig som vi andra inte kan ana.
Jag har tänkt på dig så ofta genom åren, oftast med kärlek, glädje och beundran över din enorma styrka men idag när jag skriver det här blir sorgen lika djup och svår som den var då…
Helena har påverkat mig enormt mycket och varit en mycket större del av mitt liv än de få åren som hon faktiskt fanns nära mig. Genom att dela det här med er vill jag uppmärksamma den ständiga kamp som pågår runt omkring oss. Jag hoppas att man inom en snar framtid skall kunna ge lugnande besked till dessa föräldrar när det ofattbara händer. Jag vill att vi alla skall hjälpa de familjer som redan drabbats. Barncancerfonden består av fantastiska människor som varje dag arbetar för att min och många andras vision skall bli sann, att barn inte längre skall dö i cancer.
Sedan jag fick min första riktiga lön har jag varit månadsgivare, det har känts otroligt viktigt… Jag kunde inte göra något när stormen slet i oss som mest men efteråt har jag försökt…I helgen har jag tillsammans med er en ny och helt fantastisk möjlighet att kunna bidra ännu mer..
Som ni vet ger koden hannasänglar er 15% rabatt när ni handlar på www.decided.se men nu tar vi det ett steg längre. På måndag är det Barcancergalan 2016 och jag förlänger koden tom midnatt 3/10 samt skänker 15% av all försäljning som skett sedan vi startade med koden för två dagar sedan fram till klockan slår tolv den 3/10.. Ni behåller alltså er rabatt men är också med och skänker pengar till barncancerfonden!
Stort tack för att ni tog er tid och läste just det här inlägget, det betydde väldigt mycket för mig!