Precis som titeln säger är jag äntligen hemma hos min familj igen. Vet att det egentligen inte var så länge men eftersom omständigheterna var som de var så kändes det som en evighet. Så liten man blir när man hamnar i ett så skört läge. Är dock väldigt tacksam över att vi redan visste om och hade påbörjat vårt missfall hemma, på så vis blev jag ju varken chockad eller förtvivlad utan kunde faktiskt fokusera på det rent fysiska.
Att det däremot skulle ta en så vansinnig tid var jag inte alls beredd på och inte personalen heller. De hade gett upp hoppet och bokat in mig för skrapning redan igår men eftersom det var så körigt nere på operation och jag inte var döende sköt de upp operationen till idag vilket jag är otroligt tacksam för. Inte enbart för att jag fick äta i några timmar igår (var fastande resten av tiden) utan för att den där väntan i kombination med min envishet om att det skulle ske naturligt faktiskt gav resultat.
Underbara M var på plats inom en halvtimme och nu är jag äntligen hemma hos min familj igen och snurrar runt lite mer än vanligt med mitt galet låga tryck 86/53… Gäller att äta och dricka ikapp…
Förlåt om jag inte svarat på alla era fantastiska hälsningar och peppande ord, här och på instagram, men tiden har inte funnits helt enkelt.
Känns dock väldigt skönt att vara tillbaka igen…
Kram och ha en fin kväll!