när offer blir ett barn

Hej

Jag har så svårt att skriva om det här. När jag skrev om terrorattentatet i Paris skrev jag som så många gör nu. Jag skrev om kärlek, hur terrorn inte vinner, hur solidariteten är så mycket större. När det här skedde i fredags kände jag likadant, ni tar oss inte, ni vinner inte, ni är svaga, vidriga människor som utnyttjar en religion för era bestialiska tankar och idéer. Ni har inget att hämta här, ni är noll, ni betyder noll och ni får ingenting av oss, ni kan inte ta någonting.

Min första tanke när rapporteringarna började strömma in genom alla kanaler var att de inte vann, att de misslyckades, att det kunde gått så mycket värre. Som stockholmare och mångårig innerstadsbo vet jag hur Drottninggatan ser ut kl 15 en solig fredag, det kunde varit så många fler offer. Det är lättast att benämna dem så, som offer, det tar bort personen bakom den tunna benämningen. Den är precis så, så tunn och skör, skrapar du på ordet offer hittar du en person, en pappa, en mor, en syster eller ett barn. När jag på lördagsmorgonen delade bilden på Ebba var det med den sanna förhoppningen om att hon skulle komma till rätta, att något hade hänt, att hon hamnat i chock och inte kunde komma i kontakt med sin familj.

Igår blev offret ett barn och allt försvann, all styrka rann ur mig och sorgen blev total, stor och överväldigande, den kom så nära att hela mitt resonemang raserades. Jag vill inte längre följa nyhetsflödet, vill inte veta mer, vill inte låta honom få någon plats men han har redan tagit den. Jag önskar att det jag såg när jag blundade var alla de många tusen människor som samlades idag för att visa sitt stöd men det gör jag inte. De bilder jag ser kan jag inte ens ta på trots att de inte är svarta, de är bara för nära någon som inte längre finns. De är små fraktioner av minnen från en tid då vi  delade den enorma upplevelsen det är att bli mamma, när livet vänder och man inte längre sätter sig själv först. Det är fina bilder men just nu kan jag inte ta dem till mig fullt ut, det blir för svårt när jag tänker på vad Ebbas familj går igenom.

Jag avslutar det här med en text av August Nicander som en fin vän och kollega delade i morse till minne av Ebba.

Mitt liv är en våg

som röres en tid,

i svallande tåg

vid vindarnes strid.

När lugnt blir på haf

och vinden är tyst,

då somnar hon af,

vid stranden hon kysst.

Hon lägger sig ner

till ro i det blå,

hon synes ej mer

men finns där ändå.

Af världshafvet ju

en droppe hon är,

och solen ännu

kan spegla sig där.