Varför så tyst?

Ja, det är nog många som undrat lite varför här varit så tyst. Det beror helt enkelt på att när ni är här så får ni mig med allt vad det innebär. Jag har väldigt svårt att undanhålla vad som händer i mitt liv och bara dela med mig av vissa delar och just nu har det hänt väldigt mycket. En del av mig har velat dela allt med er men den andra som skyddar och är sådär orolig har velat hålla allt väldigt nära. Hoppas att ni har förståelse…

Jag är så lycklig över att äntligen kunna berätta att vi väntar vårt fjärde barn. Det har varit en bumpy ride de här första veckorna med en hel del komplikationer men nu är vi i v 15 och jag känner att det hela sakta men säkert landar i mig och känns lite tryggare. Ni som följt mig ett tag vet att vi haft två missfall efter Vilhelm och jag måste säga att det påverkat mig mer än vad jag trodde. Jag har haft väldigt svårt för att glädjas åt graviditeten och när den tog lite oväntade vändningar var det tufft att tänka positivt.

Eftersom både Micke och jag passerade 40 förra året kändes det som en bra idé med fosterdiagnostik och dessutom hade det ju kommit ett riskfritt test sedan vi var gravida med Vilhelm, NIPT. Allt man behövde göra var ett ultraljud kombinerat med ett blodprov. Vi susade iväg till Göteborg för att utföra testet där och började med ett ultraljud. Där och då konstaterades att graviditeten hade startat som en tvillinggraviditet men att den ena tvillingen hade avstannat redan i v 7. Det i sin tur gjorde att vi inte kunde genomföra nipttestet då det fanns en risk att man skulle snappa upp något från den avstannade graviditeten. Plötsligt stod vi inför betydligt mer komplicerade val och ingrepp.

Efter mycket om och men bestämde vi oss för att göra ett moderkaksprov då det kunde utföras tidigare än ett fostervattenprov. Enligt den personal vi talade med var risken för missfall ungefär den samma vid båda testen, 0,5% vilket kändes relativt tryggt även om jag var väldigt tveksam den morgonen vi skulle genomföra testet. Kanske skriver jag mer om allt som hände vid ett senare tillfälle, kanske inte men summan av allt var att sticket orsakade en blödning i livmodern, ett hotande missfall och en inläggning på gyn.

Tiden som följt har varit fylld av oro men också en kamp för att få behålla det här lilla livet. Extremt mycket vila för en egenföretagare/trebarnsmor med sommarbutik, är evigt tacksam för min underbara familj som hjälpt mig med i princip allt! Världens bästa man och systerson som flyttade ner i butiken och hjälpte till att sälja barnkläder och resten av min stora familj som tog hand om mig och barnen.

Jag medicinerar fortfarande och enligt läkaren som utförde testet kan jag (relaterat till blödningen) betrakta det här som en vanlig graviditet först efter genomfört ultraljud runt v 18 men vi går på regelbundna ultraljud redan nu på det sjukhus där testet genomfördes och hittills har det sett bättre ut för varje gång.

Äntligen har jag börjat prata om graviditeten vilket gör att den känns mer och mer verklig för var dag som går. Nu hoppas jag kunna vända 15 veckor av turbulens till en alldeles fantastisk graviditet. Håll tummarna med mig nu så hejarr vi på mini i den här kampen!

Kram