Det här kan vara bland de viktigaste inlägg jag skrivit. Är så otroligt stolt över alla kvinnor som just nu vågar berätta om de övergrepp de blivit utsatta för. Ofta har jag läst kommentarer till debattartiklar där män ifrågasatt hur många som verkligen blivit utsatta? Hur vanligt kan det vara? Nu ser vi plötsligt hur många det är, överallt vågar kvinnor säga ifrån, ställa sig upp och berätta sin historia, tagga sina sociala kanaler med #metoo.
Från det att jag var tonåring har jag upplevt sexuella trakasserier i olika former. Vissa gånger förklädda i ”komplimanger” andra tillfällen helt öppna och direkta. Jag har under årens lopp jobbat upp ett tänk att hela tiden vara på min vakt, vara ”streetsmart” för att inte råka ut för något. Välja hur jag tar mig hem sent på natten, göra mitt eget knogjärn av nycklar när jag gått hem från jobbet i skymningen, byta sida/välja en annan väg när jag ser att jag möter en för mig okänd man när jag är ute och går.
Är jag unik? Absolut inte, alla mina vänner har gjort likadant, byggt upp olika försvar för att skydda sig mot män. Jag menar absolut inte att alla män beter sig så här men jag kan inte veta vem som kommer luta sig fram och viska -Vad söt du är, jag skulle vilja slicka dig! när jag går förbi. Jag vet inte vem som kommer förfölja mig i tunnelbanan så att min pappa blir tvungen att komma och hämta mig enbart iförd pyjamas. Jag vet inte vem som kommer hälsa genom att leende ta mig på brösten när jag är på krogen. Därför tänker jag alltid en extra gång hur jag skall bete mig när jag möter en man.
Det som är lite unikt med just den här situationen med Weinstein är hur kvinnor blivit utsatta av män på sin arbetsplats. Hur män med makt utsatt dem för kränkande situationer. Så här kommer min meritlista ;
Första jobbet: Jag sommarjobbar på ett stort och välkänt hotell som städerska. Jag är 19 år och har mer eller mindre ingen arbetslivserfarenhet. Efter bara några veckor på jobbet blir jag inkallad till en gäst som vill ha hjälp med klädpåsar. Han säger något om hur vacker jag är (kommer inte ihåg i detalj) och ber mig hämta extra handdukar. När jag återvänder väntar han halvnaken innanför dörren, tar tag i mig och trycker upp mig mot en vägg, tar på min kropp och stönar. Jag sparkar mig loss och rusar därifrån. Mannen får lämna hotellet men ingen polisanmälan görs och ingen frågar om jag behöver prata med någon. Jag säger upp mig själv efter bara några veckor då jag blir livrädd varje gång jag befinner mig på den våningen.
Andra jobbet: Jag får som 19-åring jobb i en skobutik inne i stan. Efter bara några dagar återvänder chefen (en man i 50-årsåldern) från sin lunch tillsammans med en manlig vän som ställer sig på trottoaren utanför och ler mot mig. Chefen kommer in och förklarar att han slagit vad med sin vän om 500 kr att han kan få ta mig på brösten. Han säger att han kommer ge mig ytterligare 500 kr om han får det. Jag säger upp mig men gör ingen anmälan.
Sedan följde några år av jobb i skolvärlden, en arbetsplats dominerad av kvinnor, utan några som helst problem.
Återvänder till Sverige efter studier och utlandsvistelser för att börja jobba på ett kontorshotell. Jag gör allt från receptionist- till diverse assistentuppgifter. En dag när jag ställer iordning ett konferensrum till en kund kommer denne in med en manlig utländsk kund i sällskap. De ställer sig tätt bakom mig varpå den utländske kunden börjar prata om min kropp, She’s got the curvs in alla the right places, varpå de skrattar och ryggdunkar varandra. Jag går därifrån, känner mig otroligt illa till mods men anmäler ingen.
Efter denna period hamnade jag på ett alldeles fantastiskt kontor där män och kvinnor visade varandra respekt och där jag inte upplevde någon machokultur. Vi var en bra blandning av kvinnor och män (något fler kvinnor) och hade en manlig VD som var en förebild för oss alla, en man som inte under några omständigheter skulle acceptera sexuella trakasserier och som förespråkade en jämställd arbetsplats.
Så, vad vill jag ha sagt med det här? Att sexuella trakasserier har varit min vardag sedan jag puberterade både privat och i arbetslivet. Således #metoo!
Vad jag också vill belysa är hur otroligt viktigt det är att alla ni schysta män visar er. Alla ni som dagligen jobbar för ett samhälle där vi respekterar varandra oavsett kön, alla ni som tycker att dessa övergrepp är vidriga, alla ni som vill ha en arbetsplats där kvinnor har en lika självklar plats som män på lika villkor… Alla ni, visa er nu! Ta ställning och visa solidaritet.
En riktigt fin tisdag till er alla med en uppmaning om att säga ifrån oavsett om du är utsatt eller ser någon som blir utsatt!
Kram
Det är skrämmande vad vanligt detta är. Känner så igen situationen just när det gäller att städa hotellrum. Jag jobbade med att städa hotel under min gymnasietid (helger och lov). Jag var 16 år och två män kom fram till mig och bad mig komma med nya handdukar till deras rum. Jag sa att jag kunde skicka med dem direkt då jag hade vagnen bredvid mig om de ville ha med nya direkt. Men de bad mig komma till rummet. Jag var 16 och tänkte inte steget längre. Jag gick dit med nya handdukar och knackade på. Varpå de öppnade endast iförd en handduk var runt midjan , de släppte handdukarna till marken och stod där helt nakna med stånd och bad mig plocka upp handdukarna. Jag blev ställd och tittade upp mot taket sträckte fram de nya och bad den slänga ut de gamla så skulle jag hämta dem sedan. Just då kom ett äldre par och gick förbi och männen fick brottom att ta emot handdukarna och stänga dörren, jag skyndade därifrån. Jag gick inte själv mer den helgen på min avdelning. Trots att jag berättade för min chef så skrattade de bara och tyckte männen var lustiga sedan var det inget mer med det. ”De tyckte nog du var riktigt snygg och hoppades på det bästa”
Det var min tröst.
Ja, visst är det skrämmande! Blir alldeles matt av att tänka på alla gånger man utsatts för liknande händelser. Försöker alltid tänka på den omvända situationen och hur bisarr den blir. Om det hade varit min man som kallats in till ett hotellrum bara för att bli utsatt för ett våldtäktsförsök av en kvinna. Den situationen känns helt orimlig ändå är den och liknande situationer min vardag.