Lite tankar

Ja, precis som det låter… Lite tankar. För några dagar sedan läste min man en text om en stad i Indien som under en period blev utan vatten. Man löste det temporärt genom vattentankar mm och stadens invånare fick under en period hämta vatten samt begränsa sitt användande. Det var en kris men som alla kriser fick den ett slut även om vattenbrist är ett ständigt hot i flera delar av världen. I artikeln intervjuades en kvinna som tog upp något väldigt viktigt. Hon upplevde att vattenbristen i sig var svår men hur hon ser på sina grannar såhär i efterhand är det som är värst. Vad vi gör och hur vi beter oss under kristider är det vi tar med oss. Att vara öppen för att alla reagerar olika är så viktigt. Att visa acceptans men också försöka att ta ansvar så att krisen, oavsett orsak, inte växer sig större än vad den var initialt.

Här är det så otroligt viktigt att inte döma. I fem år drev jag min blogg och mitt instagram utan hat, det kom först när Covid-19 kom. Låt det sjunka in för det är ganska intressant. I kris skriker vi ibland högt och utan att se hela bilden eller individen.

Alla handlar olika, alla hanterar kriser olika men det är hur vi beter oss i krisen som formar hur omgivningen och vi själva ser på oss när vi tagit oss igenom den.

Jag har anledning att vara isolerad, så har min familj. Det var tydliga besked från min läkare efter mina värden på inflammation i utandningsluften var på tok för höga trots full medicinering. Det i kombination med hur min kropp reagerat på tidigare övre luftvägsinfektion. Ni som vill kan läsa mer om varför här… Trots det hör jag dagligen hur folk tycker att jag nojar, att jag förstorar Corona, att det enbart är som en förkylning för de allra flesta. Den illusionen kan vi nu en gång för alla radera. I måndags höll WHO en presskonferens där de meddelade att Coronaviruset är 10 gånger så dödligt jämfört med viruset som orsakade svininfluensan.

Jag måste kämpa varje dag med mina tankar när jag skall bemöta dessa påståenden kring att jag förstorar allvaret eller när jag ser vänner leva som om inget hänt. Jag vill inte döma, jag vill inte tänka på dem på ett annat sätt när det här är över. Jag vill behålla de fina relationer jag har men ibland är det svårt. Men i allt försöker jag tänka, var mot andra som du vill att de skall vara mot dig. Det är väldigt enkelt när man läser det men kan ibland vara svårt när man hamnar i pressade situationer. Men någonstans vill jag att det ligger där i bakhuvudet och påminner mig om att inte reagera med reptilhjärnan utan istället förklara på ett vänligt sätt varför jag väljer att leva som jag gör.

Aldrig har jag sett så många pekpinnar hit och dit som jag gör nu. Yrkesgrupper som uttalar sig om andra yrkesgrupper på ett nedvärderande sätt. Rubriker som enbart syftar till att skrämma eller kränka. Självutnämnda experter som säger sig veta rätt. Vi vet inte rätt, ingen vet rätt i det här, det är nytt för oss alla men hur vi beter oss mot varandra borde inte vara nytt.

Respekt, ödmjukhet och förståelse för att vi alla reagerar olika. Hoppas att ni kan ta det med er idag och sprida det vidare. Jag längtar också efter att det här skall ta slut men då vill jag kunna njuta av min omgivning på samma sätt som jag gjorde innan utan att känna besvikelse och sorg. Jag vill inte heller att de skall ha förändrat sitt sätt att se på mig… Acceptans… Massa kramar till er!