Femtio dagar av karantän. Femtio dagar för att skydda mig. Femtio dagar ifrån våra vänner och familj men framförallt femtio dagar för barnen utan att få gå till skolan. Vi har verkligen gjort allt vi kan för att barnen inte skall halka efter i skolarbetet men det räcker inte, vi ser ju ingen ljusning. Myndigheterna pratar inte om veckor eller ens månader längre utan snarare år. I flera år kan barnen inte sitta här hemma, det går inte. Jag kan välja att fortsätta isolera mig och göra allt jag kan för att inte drabbas av det här vidriga viruset men barnen måste få komma ut. De måste får träffa sina lärare och klasskamrater, så är det bara.
För er som inte vet varför jag är hemma kan ni läsa mer om det här, orkar verkligen inte förklara en gång till… Jag vet inte riktigt varför jag skriver mer än att det brukar hjälpa när jag får det ur mig, när jag inte är ensam med mina tankar och när jag slipper dölja något här. Jag är ju privat både på bloggen och Instagram, skulle kännas väldigt märkligt att bara dela med mig av en del av mig här, vad skulle då vara poängen? Eller det kanske visst skulle finnas en poäng men nej, ni får hela paketet, uppgång, motgång, glädje och sorg, kreativa galenskaper, färgeufori och matlagning… Smyger t.o.m in lite hudvård och trädgårdsskötsel (försök till) när andan faller på ;-).
Jaja, nu är det alltså oro som gäller. Det känns så otroligt svårt att släppa den här kontrollen, att inte längre kunna skydda mig mot det virus som min läkare bedömt kan vara väldigt farligt för mig. Vi bestämde oss i torsdags och sedan dess har känslorna liksom vibrerat på huden, jag är ett nervvrak och bara tanken på morgondagen får hela kroppen att hamna i total stress. Samtidigt är jag glad för barnens skull, de behöver det här, de kommer få det toppen! Lyckan över att de äntligen skall få träffa sina vänner går liksom att ta på :-).
Så, nu vet ni… Om jag låter sönderstressad eller bara bryter ihop så finns det en förklaring. Tack för att ni finns!
Förstår din oro! Jag äter en medicin som sätter ner immunförsvaret. Jag har inte vågat ta den under 6-7 veckor pga av corona. Nu har jag inget val längre för min grundsjukdom har dragit igång med ett skov. Började ta medicinen för en vecka sedan och är också oroad och nojig varje gång jag går till jobbet, måste handla osv. Vill ju liksom bara låsa in mig tills det här går över men det är ju inte hållbart i längden… ❤️
Förstår verkligen det där med din oro.Jag är i en annan situation men med många likheter. Är i sluttampen av cytostatikabehandling för bröstcancer och har varit mer eller mindre isolerad sedan början på januari. Mina barn är äldre, ” unga vuxna”, en bor hemma. Han har gjort mkt för att jag inte ska behöva komma i kontakt med Coronaviruset. Slutade tex spela hockey i början på mars, men måste ju få lov att leva….
Det är handtvätt och fortsatt egenisolering som gäller.
Hoppas det går bra för dig/er!
Anette?
Stackare , är oxå rädd är i riskgrupp oxå Släppte taget lite idag , och träffade mina barn och mitt älskade bb utomhus , detta får bära eller brista , man måste ju leva , tänker fortsätta att vara försiktig, men ej ensam Livet är kort ❤️
Förstår din oro. Och era tankar kring barnen. Fruktansvärd situation. Styrkekram till dig Hanna ?
???
Denna nyhet kanske kan få det att kännas lite mindre läskigt? <3
Suck, glömde länken: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/tegnell-det-betyder-att-pandemin-successivt-kommer-ebba-ut
Förstår precis!
Massor av styrkekramar ???
Men det är inte säkert att du (och jag med mitt hjärta) behöver att leva isolerad i åratal! Medicin kan komma snarare än man tror. Det forskas och arbetas för fullt. Om det drar ut på tiden med vaksinerande och medicin, måste man hitta lösningar för barnen med lek och skolor. Testar fins ju redan och kan användas för att hitta ”säkra” barn som kan vara i samma klass. Som skolgången för kungliga barn förr i tiden! Jag vet att jag fantiserar nu men ändå inte. Det finns lösningar. Det är helt rätt av dig att hålla barnen hemma ett tag till. Barnen kan bli smittbärare utan symptom. Jag känner din oro i magen. Oro för oss alla. Det blir bra till slut! Det är jag säker på. Än så länge måste vi göra dagen i dag till en lycklig dag. Jag bor i Norge. Här har väljer vi en annan väg att gå. Politikerna bestämmer vägen. Hos er i Sverige får experterna bestämma. Ett klokt beslut. Luftpuss og kram