Det här borde jag ju ha skrivit för länge sedan förstås, när påven i juni gav ut sin encyklika om miljön, där han bland annat hyllar miljörörelsen och uppmanar till protest mot miljöförstöring, orättvisor och de rikas och mäktigas likgiltighet.
Jag var förtjust i påven redan innan. Det positiva intresset startade med att jag läste att Franciskus var kritisk till att Vatikanen driver bankverksamhet. Och fortsatte när jag läste att han flyttat ut från det praktfulla påveresidenset och in ett gästhus för besökande präster. Påven har även bytt ut den Mercedes limousin som hans företrädare Benedictus XVI åkte i mot en betydligt enklare Ford Focus.
Jag tyckte att han visade att han var på folkets sida – och ville vara ”en bland oss”.
Det intrycket stärktes när jag läste i SvD om vilken kyrka påve Franciskus drömmer om: en kyrka som sätter människan – inte regelboken – i centrum, en kyrka som står på de fattigas sida, som ser den enskilda människan och hennes nöd, men som också värnar de sociala gemenskaperna, miljön och rättvisefrågorna.
Men när han höll sitt tal i FN i september blev jag nästan kär (får man skriva så om en påve?!). Han sa bland annat så här:
”…varje skada som man gör på naturen, är en skada för mänskligheten. Vi kristna tror att universum är frukten av en Skapares kärleksfulla plan, som tillåter människan att använda skapelsen respektfullt till gagn för hennes medmänniskor, och i Skaparens ära; människan har inte rätt att missbruka den, än mindre att förstöra den.”
Han påminde också om att klimatfrågan är kopplad till fattigdomsfrågan, ”två sammankopplade processer som beror på en självisk och gränslös maktlystnad och vilja till materiellt välstånd och som leder både till missbruk av naturresurser och uteslutandet av de mest svaga och missgynnade.”
Word.
Och med tanke på att det finns dryga miljarden katoliker här i världen kan hans ord också ge stor effekt på synen på miljöfrågorna. Därför tycker jag att påven är veckans – kanske årets – stora miljöhjälte.