Den som läser min blogg vet att jag för det mesta är positiv. Jag tror verkligen på allas förmåga att påverka vår värld och miljön vi lever i till det bättre.
Jag tror däremot inte på att sticka huvudet i sanden, låtsas som ingenting och ge upp (typ ”Det är ingen idé att försöka, vad spelar det för roll om jag köper ekologiskt när alla andra skiter i miljön?”).
Men ibland gå även jag ner mig i miljöångest-träsket. Som igår när jag, på vägen till Kolmården, hörde på radion att 15 procent av Östersjöns havsbottnar är helt döda. Det finns inget liv, förutom bakterier, där. Vid millennieskiftet var 5 procent av havsbottnarna döda i samma område. Utvecklingen går i skrämmande takt mot totalt fördärv.
– Det här är precis vad som händer när politiker reagerar alldeles för sent på varningssignaler, och varningssignalerna i Östersjön har pågått under lång tid, säger Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige.
Vi kommer fram till Kolmården. Jag är ganska kluven till djurparker egentligen. Mår lite illa av att se djuren håglöst vanka omkring i sina – ofta ganska små – inhägnader. Samtidigt ser jag det som min uppgift att utbilda mina barn, prata om djur och natur och skapa någon slags förståelse för hur allt hänger ihop.
Vi åker linbana och tittar på giraffer, lejon och zebror – långt borta från sina naturliga miljöer. Plötsligt fångar speakerrösten mina öron. ”För att vissa djurarter inte ska dö ut helt och hållet har vi sett till att spara en del av dem i djurparker världen över.” Meningen fortsätter att snurra i huvudet när jag sedan går runt och läser på skyltarna i djurparken om de olika djuren. ”Grevyzebra – starkt hotad”. ”Amurtiger – starkt hotad”. ”Davidshjort – utdöd i vilt tillstånd”. Och minns vad jag hörde tidigare under dagen: Det här är precis vad som händer när politiker reagerar alldeles för sent…
Vad ska vi människor leva av när vi förstör förutsättningarna för allt liv omkring oss? Inte ens sakta men säkert, utan snabbt och tanklöst. Och vad ska vi göra för att vända utvecklingen?
Jag sätter mitt hopp till att de länder som skrev under klimatavtalet i Paris i december förra året menar allvar med sitt miljöengagemang denna gång – och agerar snabbt. Själv tänker jag fortsätta försöken att förändra både mitt och andras liv i en mer miljömedveten riktning. Aldrig ge upp.