Alltså nu är tiden här… Den där jag fasat för, vår första lämning på förskolan är avklarad och det gick självklart toppen. Jag har aldrig tvivlat på att den här självständiga lilla filuren kommer klara det galant, oron har hela tiden legat hos mig. Hur skall jag fixa att skola in vårt sista barn, säga hej då till den där tiden jag vet aldrig kommer igen. Det är verkligen värre den här gången när jag så säkert vet att det är just vårt sista barn. Med Filippa var det nästan något jag såg fram emot, inte för att jag så vansinnigt gärna ville lämna bort henne men jag var så sugen på nästa steg, nästa fas, vad som skulle hända sedan. Med Lovisa och Vilhelm har det varit annorlunda, då visste jag att allt går såå fort, att tiden susar fram, att utvecklingen sker konstant utan att man ibland ens hinner lägga märke till den, helt plötsligt har de bara tagit ett kliv.
Många är ni som undrar varför vi inte bara väntar, måste hon börja nu? Well det är ju det här med kösystem på förskolorna och om Lilian skulle få möjlighet att gå på samma fina trygga förskola som Lovisa och Vilhelm så var det i augusti, innan Vilhelm började skolan som det skulle ske så det var bara att bita ihop och gilla läget. Personalen visste hur jag kände och har verkligen varit fantastiska på alla sätt och vis och låtit mig fått ta den tid jag behövt. Jag har fått vara med varje dag och först idag när jag kände mig redo lämnade jag Lilian i någon timma. Hur det gick? Kalas såklart! Hon var såå nöjd och glad och somnade lugnt och skönt i sin vagn när vi gick hem.
Härligt ändå med lyckliga och trygga barn ? Imorgon är en ny dg och min erfarenhet säger att det där med gråt mm kan svänga väldigt men det kändes ändå väldigt bra att få en så fin start!
