Mattias Klum har sin kamera som verktyg när det gäller att lyfta naturvårdsfrågor, numera även som ambassadör för Världsnaturfonden WWF.
Beatrice Rindevall startade suveräna Supermiljöbloggen för att lyfta miljöfrågor i den svenska debatten.
Elon Musk, grundaren av Tesla, vill fixa världens klimatproblem med elbilar och solenergi.
Armbryterskan Heidi Andersson har varit programledare för Miljöhjältarna och vill leva fossilfritt till 2025.
Låt oss prata lite om Jante. Eller rättare sagt, våra orimliga krav på personer som vågar sticka ut hakan och vill åstadkomma förändring.
Ett exempel: I somras gick Storumanborna och kändisarna Heidi Andersson och Björn Ferry ut med att de vill försöka leva fossilfritt till år 2025. Kul med människor som försöker statuera goda exempel, tyckte jag, och tipsade om deras blogg som handlar om den resan. Men inte alla andra, skulle det visa sig.
”Vem tror du betalar deras grejer?! Jag kan också låtsas vara miljökämpe och fossilfri om nån pröjsar för det.”
Eller:
”Ska man dra de till sin spets så kan dom ju inte handla mat, skicka paket, resa och vara med på tävlingar… För tro knappast att alla transporter eller bönder är fossilfria… Tillbaks till häst och vagn.”
Visst, det är förstås lättare att klara en fossilfri omställning om man blir sponsrad. Gemene man kanske inte har råd att gå hela vägen när det gäller att köpa elbil, ekologisk mat etcetera. Men det är fortfarande så att den som vill kan läsa parets blogg, inspireras och ta till sig det som känns möjligt i sin egen vardag. Eller så kan man låta bli.
Och visst, det är svårt att leva helt fossilfritt. Men det är väl ändå bättre att spänna bågen och nå halvvägs, än att inte försöka alls?
En sak till. Är miljöfrågor sådant paret vill ägna sitt kändisskap åt, så är det väl bara bra?
Ett annat exempel: För ett tag sedan träffade jag och Naturligt Snygg-teamet en av grundarna till ett svenskt hudvårdsföretag. Han berättade att företaget äntligen lyckats ta fram biologiskt nedbrytbara tuber, gjorda av sockerrör. Väldigt mycket bättre för miljön, ju. Men i stället för ”Grattis, bra jobbat” så får de ofta höra ”Men korkarna då, de är ju fortfarande gjorda av plast?!”.
Jag menar inte att vi ska nöja oss. Det gäller att fortsätta sträva framåt och leta efter nya lösningar som gör att vi kan leva på ett mer hållbart sätt framöver. Och det är klart att man får vara (helst konstruktivt) kritisk. Men vi måste också kunna hylla de framgångsrika steg som tas på vägen – och personerna som försöker driva utvecklingen – ibland.
Att erkänna andra betyder ju inte att vi själva är misslyckade. Alla bidrar vi till samhället, på olika sätt. Men rackar vi ständigt ner på våra visionärer är risken att vi förhindrar idéer som kan vara positiva för oss alla.
Våra orimliga krav blir som en våt filt som kväver alla brinnande lågor.
Läs mer: